RÖSTER OM ANNIKA
Utdrag från katalogen från utställningen på Millesgården 1989
"Annika MasOlle Wallenberg, född och uppvuxen i Västergötland och Dalarna, numera bosatt i Stockholm, har alltsedan barndomen levt i konstens värld. Hennes mormor var Aina Stenberg och morfar Helmer MasOlle. Annikas dröm var att få gå igenom Konstfackskolan men föräldrarna ansåg att konstnärsyrket gav en osäker framtid. Istället studerade hon senare vid Nyckelviksskolan på Lidingö. Naturen har för Annika blivit en outtömlig källa till inspiration och färg i kombination med ljusväxlingen ger ständigt nya variationer. Hennes motivval följer en linje och hela tiden arbetar hon med nära ting, ting som vi omger oss med i vår vardag. Hon lär oss se och upptäcka det sköna i de mest obetydliga föremål som t ex några penslar, några trådrullar eller paprikors buktande former. Annika kan kallas en realistisk romantiker som i stengodslera utför sina arbeten oerhört känsligt i verklighetstrogna och sensuella former. Varje dekor, varje linje är genomtänkt och hon lämnar aldrig något åt slumpen.
Annikas stengods möter vi ett slags mysticism och tingen träder fram ur själva färgmaterian. På något sätt försöker hon skildra tingen som betydelsefulla budbärare. I dessa ensamma föremål finns något drömskt, en ton av undran. I allt vad hon gör finns en ärlighet eller snarare en okonstlad nakenhet. Och ändå döljer sig något bakom formen och färgen. Är det månne ett sökande? Är det ett uttryck för en önskan att finna sin egen identitet?Annikas skulpturer kan ses som symboler för hem och tradition.På samma sätt talar hennes frukter om jordens betydelse. Annika ser på sitt sätt och hon talar gärna om det hon gör, om hur hon säker och finner. Hennes arbeten ger ett harmoniskt och mystiskt intryck och man skulle kunna tala om besjälade ting. Enkelheten, som hon eftersträvar, känns aldrig torftig eller meningslös, eftersom hennes alster alltid är framsprungna ur en personlig upplevelse."
STAFFAN CARLÉN- Lidingö mars 1989
Utdrag från katalogen från utställningen Axel Johnson, 2007
"Skapandets ursprung finns att söka i människans karaktär. Annika MasOlles karaktär och förhållning till konsten kan tidigt sökas i Västergötland, där barndomsgården med dess förpliktelser ramade in dagarna. Eller i Dalarna, där morfar Helmer MasOlle och mormor Aina Stenberg vägledde i det gamla, timrade huset med dess enkla ursprungssal och slagna äng. Där spelmansmusiken lockade genom den öppna dörren. Annikas skaparlust danades i konstutbildningen och senare i de många miljöer, som hon format till bevis för övertygelse och estetisk exakthet.
Helmer MasOlle målade en gång av min farfar med sin vita häst Sibylla. Och på en tavla han gav min far på 50-årsdagen finns inskriptionen: ”Till Axel. Från Vän. MasOlle”. Annika lärde jag känna för 40 år sedan. Även vi blev vänner. Genom vänskapens förstoringsglas har jag förundrat och beundrande följt Annikas liv. Det har skiftat kulör och förtecken men hennes karaktär har varit fastlagd. En eftertänksam betraktare som har sett det som ingen annan ser…. en skugga, en form, som upplöses, en struktur och sedan ett skiftande vinddrag. En praktiker med ett jordnära förhållningssätt, precist och slätt som midsommaraftonens nystrukna folkdräktsskjorta. En konstnär, som låter arbetet omvandlas i skapandets flöde till hemliga, viskande alster.
Annikas glädjefyllda lätthet har länge förmedlats i spröda, tunna, pudrade löv i genomskinligt stengods. Pärlande skratt har funnit sin röst i en fågels rufsiga fjäderdräkt. Äventyrslystnad har genomsyrat de tekniskt svåra och komplexa blommorna, de vikta pappren. Det har skett ett förunderligt skifte i Annikas uttrycksform de senaste åren. Humorn och lekfullheten finns kvar. Nu har Annika förankrat konsten. Nät, form och massa ger tyngd. Bronset är massivt och orubbligt. Det kan hållas bekvämt, strykas svalt eller solvarmt. Äldre, mognare. En jordbunden kärleksförklaring. Det tunna, sköra kuvertet i stengods har blivit ett halvöppet brev i brons. Vad döljs?"