OM ANNIKA
Annika MasOlle växte upp på landet i Sörmland och Västergötland. Redan som liten flicka visade hon på konstnärliga talanger. Hon utforskar i sin konst naturen och förmedlar dess kraft i sina tidiga år i stengods, och sedermera i brons.
Sitt konstnärsarv har hon från det kända konstnärsparet Helmer MasOlle (1884-1969) och Aina Stenberg MasOlle (1885-1975) som var Annikas morföräldrar. Helmer gjorde sig främst känd som porträttmålare, men formgav även den första Volvo-bilen 1927, ÖV 4. Aina Stenberg var målare och tecknare som bland annat illustrerade sagoböcker. Hon ritade den första svenska adventskalendern, Barnens Adventskalender (som fortfarande ges ut av Svenska Scoutförbundet). Helmer och Aina träffades när de båda var elever på Konstakademin i Stockholm. Efter sitt giftermål 1911 flyttade de upp till Helmers hembygd Siljansnäs i Dalarna.
Utbildning
Annika utbildades på Nyckelviksskolan utanför Stockholm.
Röster om Annika
Antonia Ax:son Johnson, Villagatan 6 (december, 2007)
Skapandets ursprung finns att söka i människans karaktär. Annika MasOlles karaktär och förhållning till konsten kan tidigt sökas i Västergötland, där barndomsgården med dess förpliktelser ramade in dagarna. Eller i Dalarna, där morfar Helmer MasOlle och mormor Aina Stenberg vägledde i det gamla, timrade huset med dess enkla ursprungssal och slagna äng. Där spelmansmusiken lockade genom den öppna dörren. Annikas skaparlust danades i konstutbildningen och senare i de många miljöer, som hon format till bevis för övertygelse och estetisk exakthet.
Helmer MasOlle målade en gång av min farfar med sin vita häst Sibylla. Och på en tavla han gav min far på 50-årsdagen finns inskriptionen: ”Till Axel. Från Vän. MasOlle”. Annika lärde jag känna för 40 år sedan. Även vi blev vänner. Genom vänskapens förstoringsglas har jag förundrat och beundrande följt Annikas liv. Det har skiftat kulör och förtecken men hennes karaktär har varit fastlagd. En eftertänksam betraktare som har sett det som ingen annan ser…. en skugga, en form, som upplöses, en struktur och sedan ett skiftande vinddrag. En praktiker med ett jordnära förhållningssätt, precist och slätt som midsommaraftonens nystrukna folkdräktsskjorta. En konstnär, som låter arbetet omvandlas i skapandets flöde till hemliga, viskande alster.
Annikas glädjefyllda lätthet har länge förmedlats i spröda, tunna, pudrade löv i genomskinligt stengods. Pärlande skratt har funnit sin röst i en fågels rufsiga fjäderdräkt. Äventyrslystnad har genomsyrat de tekniskt svåra och komplexa blommorna, de vikta pappren. Det har skett ett förunderligt skifte i Annikas uttrycksform de senaste åren. Humorn och lekfullheten finns kvar. Nu har Annika förankrat konsten. Nät, form och massa ger tyngd. Bronset är massivt och orubbligt. Det kan hållas bekvämt, strykas svalt eller solvarmt. Äldre, mognare. En jordbunden kärleksförklaring. Det tunna, sköra kuvertet i stengods har blivit ett halvöppet brev i brons. Vad döljs?