recensioner & Röster
Millesgården
1989
"Annika MasOlle Wallenberg, född och uppvuxen i Västergötland och Dalarna, numera bosatt i Stockholm, har alltsedan barndomen levt i konstens värld. Hennes mormor var Aina Stenberg och morfar Helmer MasOlle. Annikas dröm var att få gå igenom Konstfackskolan men föräldrarna ansåg att konstnärsyrket gav en osäker framtid. Istället studerade hon senare vid Nyckelviksskolan på Lidingö. Naturen har för Annika blivit en outtömlig källa till inspiration och färg i kombination med ljusväxlingen ger ständigt nya variationer. Hennes motivval följer en linje och hela tiden arbetar hon med nära ting, ting som vi omger oss med i vår vardag. Hon lär oss se och upptäcka det sköna i de mest obetydliga föremål som t ex några penslar, några trådrullar eller paprikors buktande former. Annika kan kallas en realistisk romantiker som i stengodslera utför sina arbeten oerhört känsligt i verklighetstrogna och sensuella former. Varje dekor, varje linje är genomtänkt och hon lämnar aldrig något åt slumpen.
I Annikas stengods möter vi ett slags mysticism och tingen träder fram ur själva färgmaterian. På något sätt försöker hon skildra tingen som betydelsefulla budbärare. I dessa ensamma föremål finns något drömskt, en ton av undran. I allt vad hon gör finns en ärlighet eller snarare en okonstlad nakenhet. Och ändå döljer sig något bakom formen och färgen. Är det månne ett sökande? Är det ett uttryck för en önskan att finna sin egen identitet?
Annikas skulpturer kan ses som symboler för hem och tradition.På samma sätt talar hennes frukter om jordens betydelse. Annika ser på sitt sätt och hon talar gärna om det hon gör, om hur hon säker och finner. Hennes arbeten ger ett harmoniskt och mystiskt intryck och man skulle kunna tala om besjälade ting. Enkelheten, som hon eftersträvar, känns aldrig torftig eller meningslös, eftersom hennes alster alltid är framsprungna ur en personlig upplevelse.
STAFFAN CARLÉN
- Lidingö mars 1989
VILLAGATAN
2007
Skapandets ursprung finns att söka i människans karaktär. Annika MasOlles karaktär och förhållning till konsten kan tidigt sökas i Västergötland, där barndomsgården med dess förpliktelser ramade in dagarna. Eller i Dalarna, där morfar Helmer MasOlle och mormor Aina Stenberg vägledde i det gamla, timrade huset med dess enkla ursprungssal och slagna äng. Där spelmansmusiken lockade genom den öppna dörren.
Annikas skaparlust danades i konstutbildningen och senare i de många miljöer, som hon format till bevis för övertygelse och estetisk exakthet. Helmer MasOlle målade en gång av min farfar med sin vita häst Sibylla. Och på en tavla han gav min far på 50-årsdagen finns inskriptionen: ”Till Axel. Från Vän. MasOlle”. Annika lärde jag känna för 40 år sedan. Även vi blev vänner. Genom vänskapens förstoringsglas har jag förundrat och beundrande följt Annikas liv. Det har skiftat kulör och förtecken men hennes karaktär har varit fastlagd. En eftertänksam betraktare som har sett det som ingen annan ser…. en skugga, en form, som upplöses, en struktur och sedan ett skiftande vinddrag. En praktiker med ett jordnära förhållningssätt, precist och slätt som midsommaraftonens nystrukna folkdräktsskjorta. En konstnär, som låter arbetet omvandlas i skapandets flöde till hemliga, viskande alster.
Annikas glädjefyllda lätthet har länge förmedlats i spröda, tunna, pudrade löv i genomskinligt stengods. Pärlande skratt har funnit sin röst i en fågels rufsiga fjäderdräkt. Äventyrslystnad har genomsyrat de tekniskt svåra och komplexa blommorna, de vikta pappren. Det har skett ett förunderligt skifte i Annikas uttrycksform de senaste åren. Humorn och lekfullheten finns kvar. Nu har Annika förankrat konsten. Nät, form och massa ger tyngd. Bronset är massivt och orubbligt. Det kan hållas bekvämt, strykas svalt eller solvarmt. Äldre, mognare. En jordbunden kärleksförklaring. Det tunna, sköra kuvertet i stengods har blivit ett halvöppet brev i brons. Vad döljs?"
ANTONIA AX:SON JOHNSON,
- Stockholm, december, 2007
BRYSSEL
1991
Annika MasOlle har förtrollade fingrar. Hon formar, smeker, tunnar ut, ger form åt den tänjbara leran och, genom bränning i hög temperatur i ugnen, låter ur den födas porslinsföremål så utsökta och läckra att de trotsar fantasin. Hon skapar inte krukor, vaser eller genomskinliga tallrikar utan äkta tavlor, stilleben, skickliga kompositioner som presenteras innanför glas och ram som skyddar dessa underverk av tålamod och smakfullhet mot stötar och damm.
Det är svårt att föreställa sig hur långt Annika MasOlle skulle kunna gå i sitt skapande och man kan inte låta bli att jämföra hennes utomordentligt intelligenta och raffinerade arbeten med Marcel Broodthaers `realistiska´ verk som samlar riktiga äggskal, riktiga musselskal där endast doften saknas. Här gör konstnärinnan själv sina ägg- och snäckskal men också löv, kvistar, snörändar, tändstickor som fallit ur asken, bitar av rep, brödkakor (hemlagade) på tallriken, druvor på servetten, kuvert, torkade tulpaner, fjädrar, äpplen, skjortor och blusar ordentligt vikta i sin förpackning, några stycken spik, en blå fågel bland elfenbenslöv, t o m (men kanske är detta en illusion sprungen ur alla dessa tings sagovärld) hjortar ur snön...
Lockelsen i dessa former, som ges en så utomordentligt verklig gestalt, fördubblas genom måttfullheten och återhållsamheten i en färgskala där gräddvit, brunt, silkesfärgat, rosa .... dominerar.
Denna konst, uttryckt genom en ytterst sällsynt yrkesskicklighet parad med lugn poesi, förtjänar en mycket speciell uppmärksamhet. Där finns saker som man inte ofta har tillfälle att träffa på. Ett råd till keramiker och krukmakare av alla kategorier: man finner där vad som behövs för att friska upp fantasi och teknik.
Bryssel, 20 maj, 1991
- Stéphane Rey
Galleri Dionis Bennassar, madrid
1993
el punto de las artes
Att excellera i lera. Keramik av Annika MasOlle.
A M manipulerar leran och förmår göra jorden till ursprunget för sensuella återskapelser. Med skickliga fingrar väcks talangen och hela den omgivande världen underkastas hennes fria vilja. Annika MasOlle (Sverige, 1938) ställer ut på Galleri Dionis Bennassar en samling verk fyllda av innehåll. Det är hantverk höjda till förträfflighet; det vardagliga; avbildningar; någon detalj. Från rullar av papper i keramik till en samling ägg eller pappersremsor som faller av, som fortsätter, en en komposition laddad av känslighet.
En artist med tillgångar. Hon utbildade sig på Nyckelviksskolan och har av egen kraft utvidgat sin cirkel inom keramiken, där hon gestaltar ett konstnärsskap kännetecknat av en överraskande realism inom den konventionella estetiken, något som reflekterar vår tids postulat. Det naturliga; det som anklagas vara enkelt för som hängivna gestaltning av minnet, förståelse och vilja. Sedan 1979 har Annika MasOlle genomfört ett antal egna utställningar i Stockholm, där hon bor, men också i Göteborg, Oslo, Helsingfors, London, Bryssel, New York och nu i Madrid, med konstverk i keramik i dess vida bemärkelse; tavla och skulptur i ett; formgivning och tänkta volymer; tolkning av alldagliga former och vardagsbruk, det vackra genom det subtila. Från konstverket "Väst", målning, formgivning, skulpturala objekt, med närvaro och frånvaro, till <<Rullar>>, <<Ägglöv>> och <<Pappersremsor>>, allt sprunget från det lerslam som föder keramiken; elementen, jorden, luften, elden och denna livgivande fläkt som driver skapandet och gör subjekt av objektet.
Först kom <<homo habilis>>. Sedan, när manipulationen var ett faktum, satte <<homo sapiens>> sin intellektuella kapacitet på spel. Annika MasOlle har vid sin horisont denna förmåga som var nödvändig för att ta nästa steg. Och hon har tekniska skickligheter, en "know-how" parat med den känslighet som hennes verk kräver. En intelligent fläkt som förtrollar.
- Galleri Dionis Bennassar, San Lorenzo, juni 1993